miriam

Jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr
- jag fick höra den en gång, och vill nu höra den hela tiden..
 du förstår vad jag menar.

Jag kan inte sova, äta eller tänka. 
Men ändå kan jag inte vakna, fasta eller få stopp på tankarna.

Snart har jag klivit över tröskeln, det fattas bara det allra jobbigaste. 
Att packa bort det som en gång var vårt. Att packa bort en del av 
våra liv, packa bort vårt liv. Hur vet man vad som är vems när man
köpt allt tillsammans? Hur gör man för att det ska bli bra. Vet inte om
jag egentligen vill ha nånting av sakerna. Vill inte ha sånt som påminner.
Nu ligger jag här och försöker somna, är jätte trött, trött som jag 
vart i flera dagar, men kan inte somna. Varje gång jag släcker lyset 
och ska sova börjar tankarna snurra, känslor att komma. Jag får panik
och det jag trodde var över börjar om igen. Jag kan helt enkelt inte 
sova, och när jag väl somnar så kan jag inte vakna, är för trött för 
att stiga upp. För utmattad.
Vet inte om jag överdriver allt det här, men det har verkligen vart 
jobbigt för mig. Man mår väl inte bra när den man älskar lämnar en? 
Och älskar är bara en liten del av vad jag känner.

puss o kram, Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här