miriam

Känner för att skratta hejdlöst, bara låta tårarna spola, låta halsen bli hes, förlora rösten, förmågan att kunna prata, bara för att jag skrattar. Det var längesen den glädjen flög över mig, var längesen jag hade denna hysteriska skattattack. Jag gillar den, ni gillar den, dela den med mig :)

Jag känner att kroppen börjar ge upp, den vill ha mat, den vill ha näring. Har kraftig vitaminbrist och väldigt lågt blodtryck. Trodde jag skulle svimma i duschen tidigare idag, men chokladen på sängbordet räddade mig. Men jag tror inte att det berodde på att jag höll på att svimma som fick världen att snurra till, att allt blev en enda röra. Jag har skapat mig denna röra och till vilken nytta? Att bli lämnad att städa den själv.
Ibland önskar jag bara att hjärnan kan ta över när mina känslor kryper fram, varför ska jag göra det så svårt för mig. Klart som fan att jag inte kan mäta mig med allt annat som det finns att bjudas på. Det där som är så mycket bättre.

Jag måste nog helt enkelt sänka mina krav till noll och bara leva med det som finns och finna mig i det som är, man kan inte alltid få som man vill. Ska också sluta vara trevlig, jag lurar mest mig själv. Eller är jag inte trevlig? Är de det som är felet?
Eller så ska jag helt enkelt skita i allt och börja från ett annat håll och vara den jag tydligen är. Men ska man ge upp såhär tidigt?

puss o kram, hoppas folk har mer koll på sig själv än vad jag har.